12. År 2010s bästa album plats 1: Engel - Threnody
Och vinnaren på listan är Engel, melodeath/industrialmetal göteborgskvintetten som till slut fick ut sitt andra album efter ett år av problem med skivbolag osv. Men väntan var värd!
Inledningsvis kan det nämnas att Threnody släpptes i Japan många månader innan det släpptes i resten av världen, så vissa slapp vänta. Skillnaden mellan Europeiska Threnody och Japanska Threnody är (förutom artwork) att tracklisten skiljer sig, två låtar är Europa-exklusiva och fyra är exklusiva för Japaner. Dessa japaner, får alltid mer! Jag kommer skriva om skivan i sin helhet med alla 15 låtar i åtanke :) fast kommer skriva efter europeiska tracklisten.
Öppningsspåret för Europeiska versionen är exklusiv för Europa, och det är även en låt jag älskar. Six Feet Deep är dess namn (hint hint) och det är en lagom snabb och lagom tung låt, vilket absolut inte är negativt. Refrängen i denna låtjävel är GALET catchy, den är så svängig att den faktiskt får mig att vilja dansa. Låten fadear sedan ut och in i det akustiska introt till spår nummer två, Sense The Fire. Skivans bästa spår. Utan tvekan. En singel som spelats mycket på bandit rock och som, ja, är helt underbar. Tredje spåret For Those Who Will Resist är brutal, nuff said. Fjärde spåret spåret Feed The Week är rockig, fylld av growl och i ett skönt långsamt tempo utan något snabbt krångligt. Sedan taggar skivan ned ytterligare till andra singel To The End, en vacker balad, för att sedan öka tempot ytterligare. Den japanska skivan fick de två tyngre låtarna Roll the Dice och Elbows and knives, varav den senare är en gammal Engel-demo-låt som de piffat upp och gett ut på nytt. Japanerna fick även glädjas av de två mer technoinspirerade låtarna Until Eternity Ends och bonustracket Fearless, som dessa två utvecklar skivan ännu mer och som gärna hade fått vara på Europeiska Threnody.
Det jag gillar med denna platta är att den har allt från poppiga inslag, typiska metalinslag, riktigt tunga metaldelar, mer rockiga delar, svängiga delar och technodelar. Albumet kombinerar melodiskt med hårt och tungt och snabbt och långtsamt, snabba solon och balader, manlig och kvinnlig (inhyrd) sång. Annorlunda låtuppbyggnad med spännande refränger förekommer även, lyssna gärna låten Burn så fattar ni vad jag menar, även den är europa-exklusiv och en av de bästa låtarna på skivan, med ett akustiskt metalcore-riff intro och ond refräng.
Skivan i helhet är grymt fräsch, något bättre än föregående skivan Absolute Design (som också ägde) och fylld av variation men ändå ett otroligt stabilt sound. Ser otroligt mycket fram emot vad Engel har att erbjuda i framtiden och jag tror inte jag kommer bli besviken!
_______________________________________________
Nu återgår min blogg till att vara normal utan topplista :) snart kommer en rescension på en demo-skiva, lite mer samhällstjafs och troligtvis lite psykologi (!) äntligen!
Engel - Six Feet Deep (official video)
http://www.youtube.com/watch?v=ZrB_HTL1K8w
Engel - Sense The Fire (official video)
http://www.youtube.com/watch?v=7Q6UyZ5E-1M&feature=related
11. År 2010s bästa album plats 2: All That Remains - For We Are Many
Metalcorebandet All That Remains femte studioalbum kniper åt sig andraplatsen på listan. Detta är enligt mig det bästa album de gjort, det är fyllt av typisk ATR-anda men bandet har även beprövat sig endel nya saker vad gäller låtskrivande.
Även denna platta har ett öppningsspår man älskar. "Now Let them Tremble" är ett enda riktigt tungt breakdown som öppnar för det tunga titelspåret "For We Are Many" som är fyllt av goa metalcoreriff och en stark refräng med bra uttänkt sång. Följande spår "The Last Time" är mindre tungt men desto mer catchy. Tredje låten "Some of the People, All of the Time" är en av skivans mest utmärkande låtar eftersom den är bygg med en lite annorlunda låtstruktur än vanligt och med många breakdowns. Outrot är även galet tungt där sångaren Phil visar upp några riktigt grymma lows (som även gör entré i några fler av spåren). Ytterligare en låt som utmärker sig bra på skivan är "Dead Wrong" vars refräng är groovy och mörkare än vad resten av refrängerna är, vilket ger en riktigt spännande touch på skivan.
Skulle kunna fortsätta att skriva om varje spår eftersom jag älskar varenda låt på skivan men det är bättre om ny lyssnar igenom själva. Skivan bjuder på lots of catchyness, som ATR brukar, fast ännu bättre än tidigare enligt mig. Soundet har ännu en gång utvecklats lite mer men är ganska likt föregående albumet "Overcome". Dock känns detta sound ännu mer finslipat och starkare än det som bandet hade i "Fall of ideals". Men rötterna är de samma, särskilt vad gäller solon som låter ungefär som de brukar. Ett undantag är outro-solot i låten "Won't go Quietly" som är ett rätt unikt solo för att vara ATR. Soundet overall är ATR men ändå mycket fräscht och fastnar lätt på ens huvud.
"For We Are Many" är en grymt mäktig platta, som ATR lyckats göra grymt bra med tanke på att det ändå inte var så länge sedan "Overcome" släpptes. Refrängerna är mäktiga och catchy, breakdownen är många och tunga, solona är vassa och metalcoreriffen starka. Skivan ger mig gåshud på många ställen, vilket jag hoppas även ni får när ni lyssnar igenom den, för i alla fall en genomlyssning är den värd!
10. År 2010s bästa album plats 3: As I Lay Dying - The Powerless Rise
... och så är skivan fett powerfull ;PpPpPPPpp ... Hurm, nåväl. Mitt favoritband vad gäller metalcore och även en av mina största inspirationskällor vad gäller musikskrivande. Denna skiva tar det bästa av de två föregående albumen "Shadows Are Security" och "An Ocean Between Us" samt lägger till en hel del nya saker och uppvisar mer meloditet (är det ett ord? måste skaffa ett lexikon..), tyngd och dynamik än tidigare.
Sångaren Tim Lambesis nämnde i en intervju på ultimate guitar.com för ett tag sedan att han tycker AILD spelar en genre djupare än den metalcore som uppvisades på tidigare album. I och med detta album kan jag verkligen hålla med, även om jag tycker metalcoren känns tydlig. Men nu uppvisas även andra element som för tankarna till deathmetal och även lite grooviga grejer som Lamb Of God. Öppningsspåret "Condemned"* har ett tungt LOG-aktigt riff i mid-tempo som sedan bryter ut till ett snabbt riff där powerchordsen bräcks finurligt med exploderande vocals. Refrängen bryter ut och pauserna i den höjer låtens dynamik till något utan dess like och ger den kraften av en käftsmäll. En mycket välkomponerad låt, liktväl resten av plattan som är fylld av riff man totalt älskar och melodier som är både simpla, svåra och catchy. Låtarna "Parallels", "Upside Down Kingdom" och "Anodyne Sea" bjuder på riktigt bra melodier både vad gäller gitarr och sång. "Beyond Our Suffering" och "Without Conclusion" däremot är råare och riktigt röjvänliga. En perfekt blandning.
Skivan håller ett jämnt tempo med ett otroligt stabilt och eget sound, där låtarna växlar mellan brutala och melodiska med Tim Lambesis growl och jagvetintevadbasistenheters underbara rensång, som ger albumet lite mer metalcorevibbar. Denna skiva har varit mer eller mindre hypad och efterlängtad eftersom AILD inte släppte något på typ 2-3 år innan denna skiva kom. Vilket jag är glad för, för man märker hur sjukt bra skivan blivit av att de fick ta sig exakt den tid de behövde för att slipa skivan till det mästerverk den blev. Jag vet egentligen inte vad mer jag ska säga. Albumet är helt klockrent och det finns inget negativt att säga om det. Men ändå finns det två skivor som slår den... stay tuned..! Och kolla upp "The Powerless Rise" om ni inte gjort det, för fan.
*La nu märke till att "Condemned" tydligen inte är öppningsspåret, det är "Beyond our Suffering". Dock när jag laddade ned skivan (AHEHU) så var tracklisten en annan än den som skivan egentligen har och därför är jag van vid en annan ordning. Knasibas!
9. År 2010s bästa album plats 4: Bullet For My Valentine - Fever
Av er som känner mig bra blev troligtvis många av er förvånade och tänkte "va, jag trodde Alex skulle sätta denna på första platsen!" men så blev det inte trots att de är mitt favoritband. Bullet For My Valentines tredje studioalbum är magnifikt, men besegras ändå av tre andra plattor.
Ännu en gång har walesarna ändrat sitt sound och denna gång till det mer positivare. Plattan låter överlag grymt bättre än dess föregångare Scream Aim Fire och låtutbudet är starkare på nästan alla fronter. Dock är det fortfarande inte tillbaka till The Poison. Skivans tre inledande spår, "Your Betrayal", "Fever" och "The Last Fight" är utan tvekan några av de bästa låtar de gjort. Första låten, "Your Betrayal" är särskilt utmärkande då den har ett tuggande simpelt riff som ger en riktig impact när den kommer gång. Den utmärker sig även genom att vara BFMVs lättaste spelbara låt någonsin, vilket kan ses även på resten av låtarna.. Riffen har blivit betydligt simplare jämfört med föregående skivor (finns såklart undantag men i det stora hela). Riffen är stundtals metalcore och stundtals inte, alltså hyfsat varierande både på gott och ont. Ser man däremot på solona är det ungefär SAF igen, fast bättre.
Det som utmärker sig mer på denna skiva är dock sången. Matthew Tuck uppvisar denna gång sångförmågor som inte synts på tidgare plattor. Ett bredare register på både vanlig ren sång och growl. Detta uppskattas väldigt mycket, vad som mindre uppskattas är att det är väldigt få gånger (närmare bestämt TVÅ gånger) han uppvisar ett riktigt brutalt growl. Vad som är anledningen till detta undermåliga (är det ett ord) användande av growl-resurser kan man spekulera om. Han klarar av att göra dem live så troligtvis hade producenten Don Gilmore (Avril Lavinge, Linkin Park) ett finger med i spelet där. Eller ja, det hade han absolut, det har de själva sagt i intervjuer.
Skivan överlag är riktigt bra och grymt catchy, vilket jag uppskattar grovt. De starkaste låtarna finns i början av plattan och slutet (det avslutande spåret Pretty on the outside är en låt där bandet visar upp riktigt fin BFMV-metalcore) medans det där emellan finns några mindre starka låtar (Alone må vara bra, men refrängen är inte så mäktig som man velat). Det märks även tydligt att de tagit saker från SAF-albumet och förnyat det, till det bättre eller lika bra, som tur är inte sämre. Men om de ska göra en lika bra skiva som debutalbumet krävs det att grabbarna tar upp The Poison, drar på growlet och lägger metallica-drömmarna på hyllan. Först då kan de nog utvecklas ännu mera och faktiskt kanske ta sig till en ännu högre nivå.
8. År 2010s bästa album plats 5: Pray For Locust - Swarm
Första gången jag hörde/såg detta band var på Emergenzafestival 2010, deltävling 1, och jag föll direkt för dem. De har nu för några månader sedan släppt sitt debutalbum "Swarm" som visar upp bandets skicklighet både vad gäller musikskapande och instrumentskills.
Skivan startar med singeln Hang A Traitor som onekeligen är ett av albumets starkaste spår, en låt med tunga riff och en refräng som är väldigt singalong-vänlig, liksom sista spåret Shiva. Dessa element är något som följer många av låtarna igenom hela plattan. Det är en otroligt tung skiva, med många groovy delar och refränger man lätt sjunger med i (när man väl hört vad som sjungs). Dock är skivans catchyness dock inte på särskilt hög nivå. Den må vara groovy, men långt ifrån catchy, med undantag av några låtar som t.ex. My side of Suicide. Alltså kan man inte räkna med några popelement på denna platta. Det hindrar dock inte många av riffen från att sätta sig som parasiter på ens hjärna.
Man märker i plattan att bandet skapat sig ett stabilt sound som löper som en röd tråd genom hela skivan. Med många band kan man känna att det blir enformigt, men inte vad gäller Pray For Locust. De har en stor variation i låtarna som gör att man lätt skiljer dem åt, med olika inslag av flera metalstilar men främst thrash, groove och deathmetal. Trots deras nästan konstant tunga ös finns även tyngre segare breakdowndelar och även en lugn mild godisbit i lådan (pralinen "Jane Doe"). Dynamiken och variationen i låtarna är alltså bra, men det känns som bandet kan utveckla detta ännu mer. Vilket de absolut lär göra.
Detta är helt klart årets bästa debutalbum och PFL's kommande verk lär inte bli en besvikelse. Swarm är en skiva som ligger varmt om hjärtat och kommer stanna där.
