Av er som känner mig bra blev troligtvis många av er förvånade och tänkte "va, jag trodde Alex skulle sätta denna på första platsen!" men så blev det inte trots att de är mitt favoritband. Bullet For My Valentines tredje studioalbum är magnifikt, men besegras ändå av tre andra plattor.

Ännu en gång har walesarna ändrat sitt sound och denna gång till det mer positivare. Plattan låter överlag grymt bättre än dess föregångare Scream Aim Fire och låtutbudet är starkare på nästan alla fronter. Dock är det fortfarande inte tillbaka till The Poison. Skivans tre inledande spår, "Your Betrayal", "Fever" och "The Last Fight" är utan tvekan några av de bästa låtar de gjort. Första låten, "Your Betrayal" är särskilt utmärkande då den har ett tuggande simpelt riff som ger en riktig impact när den kommer gång. Den utmärker sig även genom att vara BFMVs lättaste spelbara låt någonsin, vilket kan ses även på resten av låtarna.. Riffen har blivit betydligt simplare jämfört med föregående skivor (finns såklart undantag men i det stora hela). Riffen är stundtals metalcore och stundtals inte, alltså hyfsat varierande både på gott och ont. Ser man däremot på solona är det ungefär SAF igen, fast bättre.

Det som utmärker sig mer på denna skiva är dock sången. Matthew Tuck uppvisar denna gång sångförmågor som inte synts på tidgare plattor. Ett bredare register på både vanlig ren sång och growl. Detta uppskattas väldigt mycket, vad som mindre uppskattas är att det är väldigt få gånger (närmare bestämt TVÅ gånger) han uppvisar ett riktigt brutalt growl. Vad som är anledningen till detta undermåliga (är det ett ord) användande av growl-resurser kan man spekulera om. Han klarar av att göra dem live så troligtvis hade producenten Don Gilmore (Avril Lavinge, Linkin Park) ett finger med i spelet där. Eller ja, det hade han absolut, det har de själva sagt i intervjuer.

Skivan överlag är riktigt bra och grymt catchy, vilket jag uppskattar grovt. De starkaste låtarna finns i början av plattan och slutet (det avslutande spåret Pretty on the outside är en låt där bandet visar upp riktigt fin BFMV-metalcore) medans det där emellan finns några mindre starka låtar (Alone må vara bra, men refrängen är inte så mäktig som man velat). Det märks även tydligt att de tagit saker från SAF-albumet och förnyat det, till det bättre eller lika bra, som tur är inte sämre. Men om de ska göra en lika bra skiva som debutalbumet krävs det att grabbarna tar upp The Poison, drar på growlet och lägger metallica-drömmarna på hyllan. Först då kan de nog utvecklas ännu mera och faktiskt kanske ta sig till en ännu högre nivå.